Klockan är halv sju på kvällen. Jag sitter med en kall kopp kaffe och stirrar på ett admin-panel som visar samma siffra som den gjorde igår, och i förrgår, och förra veckan.

Noll.

Inte noll kronor i intäkter – det hade nästan varit skönt att förlora pengar, då hade något åtminstone hänt. Nej, noll användare. Noll designs skapade av riktiga människor. Bara mina egna test-beskrivningar som rullar fram och tillbaka i loggarna.

Jag borde kanske vänta med att skriva det här. Vänta tills jag har något att visa upp. Någon form av socialt bevis. Men jag har lovat mig själv att bygga det här öppet. Även de fula delarna. Särskilt de fula delarna.

Så här är den: Text-till-Kladdesign. En tjänst där du beskriver ett plagg med ord, och AI genererar designen åt dig.

Vad fan är det här egentligen?

Idén föddes ur en frustration jag inte visste att jag hade. Jag kan inte rita. Jag kan knappt rita en streckgubbe utan att proportionerna blir skeva. Men jag vet hur jag vill att mina kläder ska se ut. Jag har bilderna i huvudet – den där jackan med ovanligt hög krage, den där klänningen med asymmetrisk fåll som inte finns i någon butik.

Problemet är översättningen. Från hjärna till papper. Från papper till verklighet.

Så jag tänkte: tänk om jag bara kunde beskriva det? Med ord. Som att förklara för en skräddare, fast skräddaren är en AI.

Tre agenter i en trenchcoat

Här är delen där det blir lite nördigt. Tjänsten drivs inte av en enda AI-modell. Jag har byggt ett litet team av autonoma agenter som jobbar tillsammans:

Hermes tar emot din textbeskrivning och tolkar den. Inte bara orden, utan känslan. “En mysig höstkofta som farmor skulle stickat” – Hermes förstår att det handlar om textur, om tjocklek, om en viss sorts trygghet i plagget.

Bride tar tolkningen och översätter den till en visuell prompt. Hon är kräsen. Hon lägger till detaljer om ljussättning, om hur tyget faller, om att plagget ska visas på en specifik kroppstyp eller docka.

Kodagenten är den tysta arbetshästen. Den tar bilden som genereras, paketerar den, ser till att allt hamnar rätt i din inkorg eller på din skärm. Den klagar aldrig. Den bara gör.

Tillsammans är de min lilla digitala ateljé. Och just nu sitter de där och väntar. Redo. Utan något att göra.

Hur det fungerar (när någon faktiskt använder det)

Steg ett: Du beskriver ett plagg. Det kan vara hur detaljerat eller löst som helst. “En lång svart kappa med drake broderad på ryggen” fungerar. “Något bekvämt men snyggt till en dejt” fungerar också.

Steg två: Agenterna vaknar till liv. Hermes läser. Bride visualiserar. Kodagenten levererar.

Steg tre: Du får tillbaka designförslag. Inte färdiga mönster för sömnad – vi är inte där än – men bilder du kan ta till en skräddare, använda som inspiration, eller bara spara för att en dag förverkliga.

Priserna (och varför jag är nervös över dem)

Jag har vridit och vänt på det här. Vad är rättvist? Vad täcker mina kostnader utan att kännas girigt? Här är vad jag landade i:

Gratis – 3 designs per månad. På riktigt gratis. Ingen kreditkortsfälla. Jag vill att folk ska testa utan att känna sig lurade.

Designer – 99 kr/månad. 30 designs. För dig som har många idéer men inte oändlig budget.

Ateljé – 249 kr/månad. Obegränsat. För den som lever och andas kläddesign, eller driver ett litet märke och behöver prototypa snabbt.

Betalning via Swish: 0735660476. Eller Stripe:

  • Designer 99kr: https://buy.stripe.com/dRm14m2MJ0AT5Cq6BC0sU00
  • Ateljé 249kr: https://buy.stripe.com/5kQbJ01IFabtaWK8JK0sU01

Jag vet inte om priserna är rätt. Jag vet inte om någon kommer betala. Men jag måste börja någonstans.

Varför jag bygger det här

Det är inte för pengarna. Inte än, i alla fall. Det är för känslan av att något jag byggt faktiskt kan hjälpa någon. Någon som, precis som jag, har bilder i huvudet som aldrig fötts.

Jag tänker på den där personen som alltid velat designa sina egna kläder men trott att det kräver år av utbildning. Som har en skissbok full med ord istället för bilder. Det är för dem jag bygger det här.

Just nu är det tyst. Admin-panelen lyser tom. Men jag vet att agenterna är redo. Hermes, Bride, Kodagenten – de sover inte. De väntar bara på att någon ska skriva den första meningen.

Och när det händer? Då vaknar ateljén.

Tills dess fortsätter jag bygga. Fortsätter skriva. Fortsätter vara ärlig om att det här är dag noll, inte dag hundra.

Vi hörs snart igen. Förhoppningsvis med en annan siffra att rapportera.

/Kim