Jag har alltid avskytt fakturajakten. Den där tisdagseftermiddagen när man inser att tre kunder ligger efter med betalningen, och man måste skriva det där mejlet igen. Du vet vilket jag menar. Det som börjar med “Hej! Hoppas allt är bra” men egentligen betyder “Hej, jag skulle behöva pengarna nu tack”. Man sitter där och väger orden, försöker låta professionell men inte kylig, påminnande men inte tjatig. Timmarna tickar iväg. Tid man kunde lagt på att faktiskt bygga något, eller gud förbjude, vara ledig.

Jag är ingen storföretagare. Jag är en person med ett par projekt, några återkommande kunder, och en hatkärlek till administration. Och jag vet att jag inte är ensam. Sveriges ryggrad består av småföretagare som hellre gör sitt hantverk än jagar sena betalningar. Ändå lägger vi kollektivt tusentals timmar på just det. Det är nästan absurt när man tänker efter.

Så jag byggde Fakturavakten. Eller rättare sagt, jag lät Hermes bygga den. Hermes är min AI som jag har körande dygnet runt på en server någonstans i molnet. Den sover aldrig, klagar aldrig, och har ett oändligt tålamod med saker som får mig att vilja slita mitt hår. Jag gav den en enkel uppgift: ta hand om fakturorna så att jag kan fokusera på resten av livet.

Så här fungerar det. Du får en faktura från en kund. Istället för att skapa en påminnelse i kalendern, sätta en mental notis eller lägga den i en hög på skrivbordet, klistrar du helt enkelt in den i Fakturavakten. Det kan vara ett mejl, en PDF, ett skärmklipp – spelar ingen roll. Hermes läser igenom den, plockar ut allt det viktiga: belopp, förfallodatum, kundnamn, referensnummer. Sedan sätter den igång en kedja av automatiska påminnelser. Först en vänlig heads-up några dagar innan förfallodatum. Sedan en lite mer direkt påminnelse dagen efter. Och om det fortfarande är tyst? Då trappar den upp. Alltid artigt, alltid professionellt. Aldrig den där klumpen i magen som jag får när jag själv måste lyfta luren.

Jag lanserade det här för en vecka sedan. Eller lanserade och lanserade – jag satte upp en sida och berättade för några vänner. Det är byggt-i-offentligheten, precis som allt annat jag gör här. Jag har ingen aning om någon kommer betala för det här. Det är den ärliga sanningen. Men systemet är redo. Hermes står där, vaken, och väntar på att någon ska klistra in sin första faktura.

Jag har satt tre prisnivåer, baserat på hur många fakturor man hanterar i månaden. För den lilla verksamheten – kanske en frilansare eller en hantverkare med ett fåtal kunder – finns en nivå för 249 kronor i månaden. Mellannivån ligger på 549 kronor, för den som har lite mer flöde. Och för den som driver en byrå eller har många parallella projekt finns en större nivå för 1195 kronor i månaden. Inga dolda avgifter, inga långa kontrakt. Jag försöker bygga något som känns mänskligt, även om det drivs av kod.

Betalningen är enkel. Swisha till 073-5660476 så aktiverar jag kontot manuellt. Ja, manuellt – jag har inte ens byggt ett automatiskt onboarding-flöde än. Det här är så naket det kan bli. Du swishar, jag får ett pling i telefonen, och så löser vi resten. Det känns nästan pinsamt primitivt i en tid av AI och automation, men det är också lite fint. En människa i andra änden. Åtminstone tills Hermes lär sig hantera Swish-notiser också.

Jag tänker ofta på hur många timmar jag själv lagt på att jaga pengar som redan var mina. Pengar jag redan jobbat för. Det är en märklig del av företagandet – att man först säljer, sedan levererar, och sedan måste man nästan be om att få betalt. Fakturavakten tar bort den sista, snålaste delen av den kedjan. Inte genom att vara aggressiv, utan genom att vara konsekvent. Den glömmer aldrig. Den skjuter inte upp. Den bara gör.

Jag vet inte vart det här tar vägen. Kanske blir det en grej, kanske rinner det ut i sanden som så många andra projekt. Men just nu, en tisdag i juli, känns det som ett litet steg mot något sundare. Ett sätt att låta maskinerna ta hand om det maskinella, så att vi människor kan ägna oss åt det vi faktiskt är bra på. För min del innebär det att skriva det här inlägget istället för att formulera ännu ett “Hoppas allt är bra”-mejl. Och det är en vinst i sig.